söndag 2 november 2014

"Isöhäxan" av Henrik Larsson

Serie: Blodsarvet #2
Sidantal: 534
Utgivningsår: 2009
Goodreads-snitt: 3,97
Mitt betyg: 4

Köp den: Adlibris - CDON - Bokus

Handling: Erik Krigarhjärta befinner sig på de snötäckta Isöarna tillsammans med skuggväktaren Tolke och shamankvinnan Silda. Han söker bundsförvanter i kriget mot kung Sven Svartnacke och är fast besluten att återvända med sin moders folk, men planerna vänds dock upp och ner när sällskapet hamnar i klorna på en människoätande häxa.

Samtidigt tågar Vanja och Loke mot Vita Landet tillsammans med upprorshären. Den väldiga Nordländska huvudstaden verkar ointaglig, och manskapets stridsmoral är sänkt i botten. Erik har varit borta så länge att han tros vara död, och i skuggorna ruvar såväl gamla som nya fiender.

Mina tankar: Det finns en hel del saker jag tyckte om med den här boken, och en sak som jag hade lite problem med. Men jag börjar med det jag tyckte om.

Jag gillade att en äntligen fick lära känna Isöborna. Det var några riktigt härliga personligheter där, som Rosta till exempel. Isöborna var alla ena riktigt hårda typer, antar att det är en förutsättning för att klara av att leva i det klimatet, men som den enda kvinnan var Rosta utan tvekan det tuffaste av dem alla. Hon var den som tog i mest när det gällde, hon var alltid den som var snabbast på att plundra döda kroppar och hon hade alltid någon vass kommentar på lager.

Hela grejen med Häxan var också så himla bra tycker jag. Trots benämningen häxa, så var det en man vars namn egentligen var Styrbjörn Lång. Han hade en riktigt intressant historia bakom sig.

Skuggväktarbandet mellan Erik och Tolke är en av mina favoritgrejer med den här serien. Att vara skuggväktare betyder att en gör vad som helst för den andras säkerhet, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att en är en vän. Jag tyckte om det redan i första boken, men i den här boken blev det mycket mer tydligt vad det egentligen innebär.

Det som drar ner betyget lite är att jag upplevde att det kunde bli lite långtråkigt där på Isöarna emellanåt. När boken väl kom till Vanjas POV så blev det riktigt intressant, men då kunde jag ju inte låta bli att undra hur det gick för Erik istället. Så jag tror att det hade varit en fördel om deras POVs hade blandats lite mer. Så att de hade några kapitel i rad, i stället för halva boken var.

Men i det stora hela så var den riktigt bra, en värdig uppföljare till Krigarhjärta.

Citat och sånt: 

  • "Jag måste bevisa för dem vem jag är. Annars tror jag de hänger oss."
    "Det tror jag inte", sade han. "Det finns inga träd här." - s. 87
  • "Trots allt som hade hänt mellan oss tre hade vi börjat finna någon sorts underlig trygghet i varandras sällskap. När man vet att man inte kan lita på en människa, så kan hon aldrig såra en. Det var en lärdom jag hade lärt mig den hårda vägen." - s.107

Böckerna i serien: 
1. Krigarhjärta
2. Isöhäxan
3. Profetens tid

2 kommentarer: