lördag 31 oktober 2015

The Walking Dead, vol. 1 och 2 av Robert Kirkman


Författare: Robert Kirkman
Illustratör: Charlie Adlard och Cliff Rathburn
Köp vol 1: Adlibris - CDON - Bokus
Köp vol 2: Adlibris - CDON - Bokus

Handling: Första volymen börjar med att Rick Grimes vaknar upp i sjukhus efter att ha legat i koma, han är helt ensam. När han tar sig därifrån möter han levande döda överallt. Hans familj är försvunnen och han börjar på en riskfylld resa mot Atlanta där han hoppas kunna hitta dem.




Mina tankar: Så. Jag hade inte alls planerat att läsa de här seriealbumen, speciellt inte nu när tv-serien har börjat igen. Älskar tv-serien och ville inte blanda ihop det egentligen. Men så råkade jag få syn på nästan hela serien i en hylla på ett bibliotek jag jobbade på, och kunde inte hålla fingrarna i styr så jag lånade hem de tre första.

Jag hade hört att albumen skulle skilja sig väldigt mycket från tv-serien, när det gäller både story och karaktärer. I början tyckte jag dock det var nästan exakt som tv-serien, men redan i mitten och definitivt i slutet av första volymen så började det bli skillnader i händelseutveckling och vilka karaktärer som gör vad. Men för en gång skull tyckte jag faktiskt inte att det gjorde något och hoppas nästan att det ska fortsätta åt det hållet. Dels för att det skulle bli så himla repetitivt att läsa en story jag redan sett i detta ganska förkortade format, och dels för att - om jag ska vara helt ärlig - faktiskt tycker om tv-serien mer, och vill inte få den förstörd för mig genom att råka läsa någon framtida spoiler. Om de skiljer sig mycket åt så kan jag lättare se dem som "två olika berättelser". Låter det rimligt? JAA-DÅ!

Det jag gillar med så mycket med tv-serien är inte nödvändigtvis att det måste vara zombier med - det kunde egentligen ha varit vad som helst - utan det är att jag gillar att se hur olika människor reagerar på krissituationer, när livet vänds upp och ner, vad som händer då och hur de hanterar det. Hur de knyter nya starka band till främlingar som de aldrig hade träffat annars, hur vissa utnyttjar situationen till sin fördel och hur andra bara vill överleva. Det tar fram både det bästa och det värsta i människor.

Just den här aspekten med hantering av krissituationer saknade jag lite i första volymen. Visst, det märktes att folk var chockade, de gick från att inte förstå vad som hände till att förlora människor och lära sig att försvara sig själva. Men jag tycker inte att det speglades så mycket hur de egentligen kände. I andra volymen blev det däremot mycket bättre på den punkten! Utan att spoila kan jag nog säga att de fick nya bekantskaper och de hade delade åsikter om hur zombierna skulle hanteras. Det blev mycket djupare plötsligt, och det kom ställdes frågor om huruvida det är rätt att döda zombierna eller inte. För alltså, egentligen: de vet ju ingenting om dem. Det skulle kunna vara en sjukdom som går att bota.

Och så lite ytligt sådär, men jag hade verkligen tyckte om det mycket mer om det hade varit i färg! Nu har jag vant mig vid gråskalan, men i början tyckte jag att jag behövde titta så himla noga på varje ruta för att se vad som hände. Lite färg hade gjort det hela mycket roligare, alltså.

Så från en lite tveksam start till en mycket bättre fortsättning är jag faktiskt lite försiktigt optimistiskt till volym tre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar