tisdag 10 november 2015

Matilda av Roald Dahl

Sidantal: 241
Utgivningsår: 1992 (orig. 1988) 
Goodreads-snitt: 4.26

Köp den: Adlibris - CDON - Bokus
Handling: Matilda är känslig och snillrik, men herr och fru Vidrigsson behandlar henne som ohyra och inte som en dotter. Ohyra är något man får stå ut med, i alla fall tills man får tag i krypen och kan knäppa iväg dem dit pepparn växer...
Innan Matilda ens fyllt fem år har hon läst böcker av Dickens och Hemingway, Kipling och Steinbeck, och ändå tycker hennes föräldrar att hon bara är till besvär. Så Matilda beslutar sig för att hämnas...



Mina tankar: Detta är en sån där bok som jag tänkt läsa sedan för alltid, typ. Jag älskade filmen med samma namn när jag var liten och läste flera av Roald Dahls andra böcker i samma veva. Häxorna var en av hans böcker som jag älskade och läste flera gånger (den är seriöst ett tips även nu, sjukt rolig). Hur som helst så har det aldrig blivit av att jag läst Matilda, för jag har väl tänkt att jag ändå kan berättelsen utan och innan. Men när jag hittade den av en slump på bibblan så tänkte jag att det var för mycket öde för att låta bli.

Jag kan verkligen se vad det var som det lilla pre Harry Potter-jaget fastnade för med den här berättelsen, för det finns faktiskt en hel del likheter mellan dem. Matilda har en jobbig familjesituation där hon inte är omtyckt av sina föräldrar, hon är väldigt begåvad och älskar skolan, det finns också en liten gnutta magi med i handlingen.

Jag är verkligen himla glad att jag läste den nu. För även om jag gjorde det av främst nostalgiska skäl så insåg jag vilken himla bra bok det är. Den är rolig att läsa i vuxen ålder, för den är smart och inte sådär störigt moraliserande som vissa barnböcker kan vara. Men jag tänker också att jag hade älskat den som barn, på ett annat sätt. Rektorn är ju helt sjuk och även om en som vuxen fattar att det inte är helt realistiskt som hon håller på, så blir det roligt att läsa.

Älskade karaktärernas namn! Hade glömt av vad alla hette, så fnissade en del åt att rektorn heter Domderarsson och Matildas föräldrar heter Vidrigsson i efternamn. Den helt fantastiska och snälla läraren heter Honung. Det blir ju en (över-)tydlig markör för vilka karaktärer en ska hålla på, vilka som är onda och goda liksom. I vanliga fall brukar jag börja vrida mig lite när en bok visar sådana tendenser, men i Matilda så var det en del av charmen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar