Bokbloggsmaraton: ett bokminne

Det har nog inte undgått så många att Harry Potter är min största litterära kärlek. Visst älskade jag att läsa även innan det också, jag satt allt som oftast djupt försjunken i en bok så fort jag lärt mig läsa. Men när jag upptäckte Harry Potter så var det som att jag hittat en pusselbit i mitt liv som jag inte visste att jag saknat. Det var allt jag ville ha och lite till. Det känns alltså ganska givet att dela med mig att mitt första Harry Potter-minne i det här inlägget, som är det första av några inlägg i Fridas bokbloggsmaraton. Klicka på länken för att läsa mer om det och även läsa andras inlägg.

Jag var åtta år och hade precis börjat i en ny skola för att min familj hade flyttat ut till ett hus på landet. En dag tog mina föräldrar med mig och min bror för att hälsa på hos en familj som vi lärt känna lite. Familjens ena dotter ville visa mig hennes rum, så jag följde med in. Hennes pappa levde i princip för att bygga och renovera hus och jag kommer ihåg att det var så himla fint och mysigt. Hon hade loftsäng med fluffiga kuddar och hemmasnickrade trämöbler. Men det var bokhyllan som fångade mitt intresse. "Iiih," pep jag fram "gillar du också att läsa?!" Jag var förvånad för jag hade aldrig träffat någon i min ålder som tyckte om att läsa förut. "Ja!", pep hon tillbaka till mig. "Tycker du det är konstigt att läsa när man är med kompisar?" Jag måste ha svarat nej, för plötsligt hade hon tryckt en bok i handen på mig och berättat att jag bara måååste läsa den här. Det var Harry Potter, det.

Så vi satt där på hennes rum och läste i flera timmar. Jag kunde inte slita mig för en sekund. Tillslut kom mamma och sa att vi skulle åka hem. Visst, jag fick låna hem boken av min nya kompis och jag fortsatte läsa den tills jag läste ut den samma kväll. Jag ville ju såklart genast ha mer, så nästa dag i skolan fick jag låna andra boken av kompisen. Vid något skede upptäckte mamma vad det var jag satt och läste, den där Harry Potter hade hon visst hört om. Häxor och trollkarlar, kunde det vara något för barn? Hon ville inte att jag skulle läsa den för hon var väl rädd för att jag skulle få mardrömmar eller något. Men jag var smart, så jag läste bara när hon inte såg och gömde böckerna så att hon inte skulle hitta dem.

Tids nog kom hon på mig ändå. "Jaja. Måste du så måste du...", sa hon bara. Och nu, 13 år senare har hon för länge sedan förstått att Harry Potter är och förblir en del av mitt liv. Jag kommer till och med på henne med att nynna på musiken från filmerna ibland. Hjärntvätten började ju tidigt. ;)